Privat tro?
Efter intervjun dök två saker upp i mitt hjärta. Det första är att min vän berättade för mig att hon hade haft det svårt att hitta folk som ville ställa upp på projektet. Att de kristna hon frågat om hjälp tackat nej - att de kändes alldeles för privat att prata om sin tro. För privat? För privat? För privat? Jag säger orden om och om igen men fattar ingenting. Om vår tro är privat - vad har vi då församlingar till? Om vår tro är privat hur ska då andra människor få höra talas om Jesus? Om vår tro är privat, vad är då för mening med att... tro?
Jag trodde ändå Jesus var rätt så tydlig när han sa åt de första lärjungarna att gå ut i världen och göra andra människor till lärjungar. Vad hade hänt om de hade sagt: näääää tack, min tro är privat. Visst, vi ska inte pracka på andra människor vår tro men det betyder ju inte av vi ska sluta prata om den. Varken med varandra i kyrkorna eller med andra människor runt i kring. Det finns något väldigt utvecklande, befriande och uppbyggande att stå för sin tro och dela med sig av den. Om en sjö bara har utlopp torkar den, om en sjö bara inlopp blir den försurnad.
Ibland kan man tänka att det är så jobbigt att diskutera med folk för att det känns som att prata med en vägg. Men när allt om kommer omkring kanske vi får ställa oss frågan: är jag också en stor röd tegelmur?
Nu blev det ett rätt så långt inlägg så jag tar min andra sak i ett annat inlägg.
