Hjulspår
Ibland är det som att hjärnan fastnar i hjulspår - djupa hjulspår som får mig att känna mig som en gammal pesimistisk gubbe som bara kan se det dåliga runt i kring. Att när väl livet verkar vara på topp går man och förväntar sig att något dåligt ska hända. Man kan liksom inte dra sig ur de där hjulspåren och njuta av det goda livet bjuder på. Man surar ner sig över en dåligt lagad sås, otvättad tvätt, en bröllopsklänning som fortfarande inte sitter som den ska, små irritationsmoment på jobbet, rufsigt hår, djupa mörka påsar under ögonen, en huvudvärk som den senaste veckan har knackat på varje dag för att tränga sig på oinbjuden och strumpor som blir blöta så fort man tagit av sig skorna. Jag vill inte tänka så, jag vill inte grotta ner mig med en ihoprynkad panna och ett nästintill ohörbart muttrande. Då får man hjälp - man får små glimtar av glädje och ren och skör omsorg. Från Gud själv, från barnen på jobbet, från familjen, från Olof och från en bukett rosa tulpaner som står nere i köket och väntar på mig på morgonen. Som väntar på att ge mig ett leende på läpparna - som på sitt enkla ljust rosa sätt tar mig upp på banan igen.
